2009- året då man slutade vara rädd

I slutet av året är det på sin plats med en summering av det gångna året, vad man gjort och vad man lärt sig. I nästa inlägg tänker jag sia om 2010.

2009- en reflektion

Januari inleds med ett stort evenemang som heter Kom-in dagen, första gången jag får höra begreppet "sociala medier" och då förklarar man det som "bloggar och facebook och sånt". Dagarna efter evenemanget är det dags att påbörja mitt examensarbete och jag får i uppdrag att ta reda på vad sociala medie rär för något, vilka som använder dem och hur man använder dem. Upptakten till min passion för marknadsföring i digitala medier inleds och jag börjar både blogga och twittra.

Mars är en månad då jag efter två månaders research och skrivande börjar få en ordentlig kläm på grejen, träffar Göteborg & Co och vi kommer överens om att jag ska göra praktik där till hösten.

I juni är det uppsatsseminarium. Lyrisk över att vara klar med min tegelsten till uppsats samt full av självförtroende (men jävligt nervös också) presenterar jag mitt livsverk för en publik bestående av Gbg & Co, min far, mina vänner samt en del lärare. Det gick väldigt bra och var en rolig dag jag alltid kommer att minnas.

25 juli dör Michael Jackson och jag sörjer min forne idol. Följer uppdateringarna i sociala medier och inser att svenska tidningar är totally behind.

17 augusti då börjar jag praktiken, en intensiv termin börjar och jag får lära mig arbetslivet goda och sämre sidor.

I november blir jag kallad til intervju som sociala medier expert hos Rädda Barnen, efter några omgångar med valet mellan mig och en annan sökande faller tjänsten till dennas fördel pga fler års erfarenhet. Jag börjar på allvar lacka ur på begreppet "antal års erfarenhet".

November innebär också en del positiva delar bland annat kommer jag i kontakt med Michael Nilsson från Manifesto och börjar förstå hur man kan jobba i nätverk med det man älskar.

December avslutas med den här reflektionen, ett nytt jobbtillfälle på G samt en hel del erfarenheter och lärdomar i baggaget. Den arbetsplats som låter och låter påskina att man är framåt, kreativ och jäligt bra behöver inte vara så fräsig när man skrapar på ytan. Självgodhet är döden för organisationer.

Det här året har jag också haft förmånen att få lyssna på flera mindbreaking föreläsningar som betytt mycket för min personliga utveckling. Stort tack till bröderna Härén, Johan Ronnestam och Annika R Malmberg, ni har lärt mig den viktigaste insikten av alla:

Var inte rädd för förändring.