Både bra och dåligt med den ökade informationstillgängligheten

Jag var barn under 1990-talet. Började första klass 92 och sedan på högstadiet 98. På den tiden började alltihopa med internet och senare de första försöken till digitalt nätverkande som chat och nätverkssidor som Lunarstorm osv. När jag möter barn och ungdomar idag finner jag många likheter med mig själv när jag var i den åldern men också många olikheter som jag kan tycka ibland är förödande för unga människors tankar och känslor om sin omvärld och sig själva.

Våra likheter är att vi har en naiv och ofta svart-vit syn på världen, jag är i centrum och sedan den närmsta kretsen. Men världen är inte dyster utan oftast en spännade och ibland skrämmande plats där man försöker hitta trygga platser att vistas i och häftiga platser att utforska.

Vi försöker efterlikna/vi beundrar villigt eller ovilligt de som är häftigast i kalssen/skolan vad gäller kläder och ungängesformer.

Vi är nyfikna på världen men vill också kunna stänga av och sitta i soffan med mamma och pappa.

Jag visste väldigt lite om kändisar, mode och musik när jag var liten, inte för att jag inte var intresserad, men jag visste inte var jag skulle hitta informationen. Det var först när jag fick andra kompisar som en värld av MTV, Frida och OK som jag kunde följa med, och då visste jag inte vilka kändisar jag läste om. Men det viktigaste var att jag läste om kändisar.

På mitt högstadium hade vi klädkoder som satte agendan, det var töntigt att hänga på internet och fastän jag var/försökte vara cool, fascinerades jag ändå över att prata med amerikaner på ICQ (visade sig sen vara en 50-årig man men hursomhelst). Man skulle vara digitalt nonchalant.

Samma drivkrafter, nyfikenhet och osäkerhet finns i stort sett hos alla barn och ungdomar idag också, men tillskillnad från min generation så är den största skillnaden att ungdomar i dag inte kan stänga dörren om sig och deras idoler är inte längre bara förknippat med skolans snyggaste tjej, för när man kommer fortsätter identitetsbyggandet på nätet och där finns skolans snyggaste tjej tusen gånger om i olika bloggar och nätverk.

Jag kan förstå den oro som finns hos många barn idag, de har så mycket information och intryck att smälta. Inte bara den vanliga världen utan också den digitala. De är medvetna på ett sätt som inte var möjligt förr pga av tekniken och det kan vara bra men samtidigt också väldigt stressande. När en 7-åring spelar online spel, eller surfar runt bland äldres bloggar och bilder och sedan ska ut och möta verkligheten och bearbeta den hur blir det då i det lilla huvudet? Hur mår alla tonårstjejer som under sin mest osäkra tid i livet då man alltid känner sig fet, finnig och ful jämfört med idolerna, innan var det jobbigt att ha en att jämföra sig med, eller ett gäng, idag finns det tusentals att beundra på nätet.