Människa, parasit, tänkare

Det pågår en ny teoribildning som kallas för posthumanism. Den är en utveckling på tidigare teorier som modernism och humanism och har fått starkt genomslag bland genusforskare. Det går att läsa om den i Göteborgs-postens kulturdel idag. Posthumanism kritiseras för att den kan verka antihumanistisk, det vill säga att den förminskar människovärdet då, som i den här artikeln, jämför människan med parasiten. Parasiten lever av sitt värddjur. Likaså gör människan, vi lever av våra värdjur som är kor, grisar och får. Utan att gå gör långt in i denna djupa teoretiska diskussion så menar posthumanismen att man inte behöver upphäva humanismen och förkasta dess ideal som tolerans, rättvisa och allas lika värde. Den är snarare en påminnelse om att vi är biologiska varelser i ett kretslopp som vi påverkar, och att vi som människor  behöver vara lyhörda på våra handlingar. Inte bara utgå från människans förträfflighet.
Utifrån denna artikel började jag tänka mer intensivt på ett typiskt mänskligt beteende. Och det är hur medvetena och icke medvetena vi är i våra liv. 
De medvetna sätter upp mål och genomför dem, de  ifrågasättter sin vardag och förändrar den. I kontrast till de omedvetna som, i alla fall i mina ögon, inte reflekterar över sin situation eller över framtiden utan låter sig drivas med. Som maneter som drivs av havsströmmar.

Att vara medveten eller omedveten är båda lika svåra och lika enkla val. Det är ofta en lång startsträcka till att göra medvetena val, men när man väl fattat besultet om förändring sker den snabbt och enkelt. Att vara omedveten kan vara enkelt till en början, det som sker det sker och miljön runtomkring förblir välkänd och trygg. Men om en tanke slagit rot men av omständigheterna inte får lov att blomma ut, blir den tillsynes trygga tillvaron mycket svår.

Jag tycker också man kan dra en koppling till om man tänker eller inte. Att vara medveten är att tänka att fundera, ifrågasätta, inte bara "känna" och agera efter känslornas våld.
När jag gräver fingrana i jorden efter ogräs, umgås intensivt med familjen, reparerar eller förfinar miljön jag befinner mig i, känner jag ett "så här ska det vara" känsla. Det är det primitiva i mig som mår bra. Jag tänker inte när jag arbetar fysiskt, jag bara gör och mår bra av det. Mitt medvetenade koppals bort och jag drivs med av handlingarna. Sedan sätter vi oss i bilen och kör till affären och jag ser andra i min ålder som bor permanent i området och tanken slår mig plötsligt: Är de medvetna om allt som finns i världen utanför? Och jag väljer att ta mig tillbaka till tänkandets värld.