Det var den 16 augusti 1997 som jag då 12 år gammal, följde med en kompis för att se en konsert med Michael Jackson på Ullevi i Göteborg. Efter den kvällen blev jag fanatisk i MJ, köpte alla skivor, videos, dekorerade rummet med plancher. Ja en vanlig tonårsflickas fanatism för en oåtkomlig idol. Numera uppskattar jag hans musik och lyssnar på den ibland men den forna besattheten har klingat av.
Den 25 juli 2009 dog Michael Jackson, 50 år gammal, av en hjärtattack. Det har tagit mig några dagar att förstå att världshistoriens största artist är borta, men idag fällde jag några tårar när jag insåg att det faktiskt var sant. Det fick mig också att minnas en diskussion vi hade med en mycket omtyckt lärare på Sussex University våren 2006, när vi diskuterade amerikansk litteratur och kultur. Min lärare pratade bland annat om Michael Jackson och hur han som artist symboliserade den amerikanska kulturen på ett fasansfullt sätt. Michael var både svart och vit, man och kvinna. Han vände och vred på sig själv, han opererade om sig till oigenkännlighet. Han blekte hyn och blev vit, han skar ut feminina drag, han höll sin röst ljus, han var i princip assexuell. Peter Pan komplex, shoppinghysteri, glitter och nationalism. Vem ser inte Michael framför sina ögon utan att tänka på glitteruniformerna, statyn av honom själv i HIStory samt paraderna? Med sin kropp försökte han tillfredställa alla, försökte likna alla eller ge alla något att identifiera sig med i honom.
Hans musik bär alla spår av en nationalistisk, ibland barnsligt romantisk prägel framförallt i albumet HIStory. Han försökte tuffa till sig i Smooth Criminal med gangsterimitationer för att inte tala om i Bad. Han fick panik och därav av The man in the mirror som jag tycker symboliserar varje människas ångest inför sin självbild.
Genom Michael Jackson spreds amerikanska ideal över världen, kanske inte medvetet men i allra högsta grad det symboliska värdet av USAs enda kungligheter, kändisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar