Att blogga eller inte blogga, det är frågan

I dagens nummer av Göteborgs-Posten kunde man läsa på ledarsidan om hur dåliga svenska politiker är på att använda sig av sociala medier i kampanjarbetet. GP menar att det är förargligt att så få politiker har förstått vad de kan åstadkomma genom att engagera sig i sociala medier, och som konsult inom området kan jag inget annat än att hålla med.

Bland de intervjuade politikerna uppgav någon att hon inte kände att hon hade tid att svara på frågor och att man hellre satsade på personliga möten. Det påminner mig om svaren jag fick när jag själv undersökte problemet i min uppsats. Då intervjuade jag tre politiker varav två var aktiva i sociala medier och en medvetet inaktiv. De två förstnämnda kunde inte tänka sig att stå utanför bloggsfären och nätverken och tyckte det var kul och givande att kommunicera med väljarna på det viset. Den tredje refererade till personliga möten.

Att man går miste om unga väljare, fler väljare och ger ett intryck att vara inbunden och omodern kan ju inte ha gått någon förbi. Nätet överklassar vilket torgmöte som helst när det gäller att nå många personer samtidigt. Samt att man kan visst vara personlig på f.b, twitter och i kommentarerna på sin blogg. Så vad är egentligen problemet för politiker att inte vara mer aktiva i sociala medier som varannan svensk faktiskt engagerar sig i?

Jag tror det handlar om rädsla, dålig självkänsla och okunskap om sin målgrupp. Rädlsa för att bli öppet ifrågasatt eller ignorerad. Detta tankesätt är en följd av dålig självkänsla som givetvis sätter upp fler hinder. Okunskap är det största hindret som gör att man känner sig osäker osv.

Frågan som dessa politiker borde ställa till sig själva innan de svarar på varför de inte använder sociala medier i kampanjarbetet är varför de vill vara politiker.