Är världen ditt jobb, eller jobbet din värld?

Vi lever i informationssamhället med alla dess möjligheter att hämta in kunskap, intryck och åsikter. Det är en berusande känsla när man lutar sig tillbaka från Twitter-flödet och inser att om detta medium inte hade funnits, hade jag aldrig fått reda på om allt det spännande jag läst om idag. Jag tänker på de samtal jag haft de senaste veckorna och hur avgörande det varit att vi kunnat diskutera det som vi lärt oss om vår bransch från vår omvärld. Sedan kom jag att tänka på alla personer man träffat som är precis tvärtom. De som aldrig lyfter blicken från sin bubbla och där arbetsplatsens normer och intryck är de enda man tar till sig.

Anställd och institutionaliserad 
Känslan kommer först efteråt när man har pratat med någon som är fullständigt inkorporerad i sin arbetsplats. När man tänker: Vad var det vi talade om egentligen? Några exempel på hur någon som är inkorporerad hanterar vanliga samtalsämnen:

• Utveckling: Arbetsplatsens (o)möjligheter, chefens (o)förmåga att lyssna och internvidareutbildning
• Allmäntillstånd: Trött, bitter, aggressiv 
• Relationer: Otrohetsaffärer bland kollegor, andra kollegor med barn, kollegor man är ovän med
• Samhället: Utopiska uttalanden/ bittra utspel mot specifika faktorer som berör arbetsplatsen

Kort sagt; man relaterar allt till arbetsplatsen.

Anställd och engagerad
Det som kännetecknade mina samtal med dessa branschkollegor är att de älskade sina jobb. Jobbet ger dem möjligheter att utvecklas och inspirerar dem, utan att konsumera dem. Detta visade sig speciellt eftersom de var väldigt måna om att lyfta fram mig som var inbjuden till deras grupp. De lyssnade, förstärkte och gjorde att jag kände mig glad och inspirerad. De var djupt engagerade i sitt jobb men hade blicken lyft för hur det ser ut utanför organisationen. De höll koll på omvärlden och var insatta i många aspekter av samhället, och dessa kunskaper tog de med sig i sitt arbete.

Jag tror detta är avgörande för att vara både en trevlig människa och medarbetare. Att aldrig låta sig sugas upp fullständigt av organisationen utan rotera fokus då och då. Detta tas ju för givet i andra sammanhang. Exempelvis anses politiker som har ena foten kvar i sin tidigare yrkesroll som mer trovärdig än någon som sprungit på regeringskansliet sen förskolan. Samma sak för universitetslärare. De ska ha varit ute i arbetslivet för att kunna ge nyanserad undervisning om sitt ämne.

En människa som slutar tänka fritt blir tillslut en bitter maskin. Jag kan inte förstå att det är så många man träffar som ständigt klagar på sina jobb men ändå aldrig tar sig i kragen och går vidare. De som tror att bara för att de hamnat i en bransch eller ett specifikt företag enbart kan avancera inom denna (trots att man är olycklig). Oftast avancerar aldrig dessa människor.

Personlig tillfredsställelse vs cashflow
Något som blev väldigt tydligt för mig när jag för några veckor sedan fick ett nytt jobb (ja jag ska sluta som teknisk skribent och bli redaktör istället) var vilka punkter som var absolut viktigast för mig:

• Utvecklas som skribent
• Få jobba med kreativa människor inom samma skrå som jag som man delar kunskap och erfarenheter med
• Komma in i byråvärlden och jobba mot flera typer av uppdragsgivare för att maximera min utvecklingskurva

Lönen var i sammanhanget mindre viktig. Lönen för mig är självklar men inte avgörande. Jag har haft jobb där man knappt överlevt på inkomsten men jag har också haft jobb där min lön ibland kännts omotiverad.

Det är samtidigt lätt för mig att säga detta nu när jag har erfarenhet och råd att ställa krav på min framtida arbetsgivare. Jag är väl medveten om hur tufft det är i början och att man då får ta de chanser man ges, jag kan bara försöka trösta med att ingen erfarenhet är mindre värd så länge den är ett steg i din egen utveckling.