Alla med kreativa jobb upplever den, vissa oftare än andra, nämligen att få utstå kritik över det arbete man har skapat. Det är en fin gräns mellan att låta kritiken äta upp en, eller att använda den till att förbättra sitt arbete. Oftast sker dessa två processer samtidigt.
Det kreativa arbetets dubbla ansikten
Personligen mår jag inte bra som människa om jag inte får skriva. Det är mitt sätt att få ut mina idéer att känna att jag gör något meningsfullt i mitt liv. Det är så nära ett "kall" som jag kan komma.
Likväl utsätter man sig ovillkorligen för andra tyckares kritik av det man med svett och möda krystat fram. Varje gång jag ska lämna fram något jag skrivit till min chef dunkar hjärtat alltid extra hårt i bröstet och under mötet befinner man sig nästan i någon slags krigszon där man är extremt fokuserad på det obehagliga som kan komma.
För att späda ut skräcken började jag skicka in utkast som jag inte var klar med, för jag insåg att om inte ens jag själv är nöjd med dem, då kan jag tackla kritiken bättre. Men min chef tolkade det som ett färdigt utkast och undrade hur det var med mig egentligen.
"Du ska vara 100 % säker på det du har skrivit, och ha belägg för alla dina argument. Koncept, stil och fakta ska vara sammagjutna och det ska finnas en genomgående röd tråd."
Som anställd måste man givetvis vika sig för sin uppdragsgivares vilja och i det här fallet innebär det att jag måste lämna fram ett utkast som jag känner mig riktigt nöjd med- fast då med risken att falla ännu hårdare om mina chefer inte tycker att det är lika bra som jag.
Samtidigt finns det ingen bättre känsla på jorden, än då man får beröm för det man ansträngt sig för att prestera. Och nu fann jag även svaret på hur jag ska ta mig ur den här negativa spiralen av att i största möjliga mån gömma mig för kritik.
Det är berömmet man ska sträva mot och ge allt för även om man blir bränd under färden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar