Det rika språket

Jag har lagt märke till att alla mina arbetstexter låter likadant. Guider, artiklar, annonser, webbtexter och blogginlägg har samma ointressanta röst.

Jag har ambitiösa tankar från början med stolpar, ord, fakta och approach. Innehållet placeras efter rubriker och underrubriker. Stavfel och konstiga meningsbyggnader korrigeras, jag försöker ”sväva ut” lagom mycket med djärva uttryck och associationer. Bara för att ge lite känsla i texten.

Sedan börjar dekonstruktionen av min ursprungliga text där två andra viljor skall tillfredställas, mina kreativa uttryck mejslas om till mer marknadsriktiga meningar, djärvheten utbyts av praxis och självförtroendet slås i bitar av ”du måste veta hur man uttrycker sig i branschen”.

Ofta slås jag av känslan att jag inte är en riktig skribent, jag är en sån som halkat in på grund av tur och tillfälle. Att jag inte har någon talang.

När stunderna är riktigt mörka ger jag upp. Då kan bara tiden få mig att hitta tillbaka till spåret. När stunderna är mindre mörka och jag är upplagt för negotiation med mig själv, brukar jag tänka på milstolpar i livet som berör mitt skrivande:

1. De gånger som just mina sagor lästes upp i klassen för att fröknarna tyckte att de var så bra.

2. Den promenaden med mamma när jag berättade länge och utförligt om en blivande karriär inom arkeologi och hon svarade med att "jag tycker du ska bli journalist för det är det du är bäst på."

3. När en tidigare chef sa till mig att jag uppenbarligen hade talang för skrivandet.

4. När jag blev tillfrågad att vara med i ”Sociala? Medier?” för att Michael tyckte att jag skrev bra och ville ha med min ödmjuka åsikt i frågan.

5. När jag sökte jobbet jag har idag, fick beskriva ett begrepp jag tidigare aldrig hört talas om för två olika målgrupper och på två olika språk och sedan fick jobbet.

När man jobbar med kommunikation på ett företag är det lätt att bli förstenad i ett visst sätt att skriva, det går väldigt fort och det är nog egentligen oundvikligt. Man uppfinner inte hjulet två gånger liksom. Därför är det otroligt skönt att ha en personlig blogg där man får skriva av sig och framförallt får skriva som man vill. Där det rika språket får plats. Det rika språket för mig är det som kommer direkt från hjärtat ut i fingrarna som knappar på tangentbordet och sedan publiceras på bloggen . Oretucherat, direkt, naket.